Övrigt

   Örtmedicinens historia i Europa
Användandet av växter som mat och medicin har använts i alla tider av alla folkslag. Kunskapen om örtmedicinen har förts vidare från generation till generation och används än idag. Den europeiska örtmedicinen härstammar ursprungligen från de första kulturfolken som bodde runt Medelhavet, och i Främre Asien runt floderna Eufrat och Tigris.

Omkring år 4000 f.Kr. när sumererna bodde där användes örter som medicin, t.ex. timjan, lakritsrot, svavel och opium. De tidigaste beskrivningarna om läkeväxter finns med kilskrift på lertavlor skrivna runt 6000 f.Kr. från länderna runt Persiska viken, och den äldsta bevarade örtaboken är kinesernas ”Pen Tsáo” , som man tror att kejsaren Shen Hung själv ska ha skrivit.

Sumerernas högt utvecklade kultur övertogs efterhand av babylonier och assyrier. I den persiska staden Susa hittades i början på 1900-talet en mängd skrifter om mediciner och droger, bl.a. sennablad, saffran, koriander, kanel och vitlök och som användes både utvärtes och invärtes.

Babylonierna såg läkekonsten som en helhet tillsammans med religionen och astronomin. Det var prästerna som utövade läkekonsten. Detta vet vi idag tack vare gamla lertavlor med kilskrift.

Om Egyptens läkekonst som började runt 3000 f.Kr. har den grekiske historieskrivaren Herodotos skildrat på 400-talet f.Kr. Men den mest omfattande skriften är Papyrus Ebers, en papyrusrulle från ca 1550 f.Kr. En professor, George Ebers, köpte denna rulle av en arab i Luxor i Egypten på 1870-talet. Den är 20 m lång och 30 cm bred och innehåller 800 recept, och beskriver drygt 700 droger, bl.a. aloe, malört, valeriana och pepparmynta. Här finns också uppgifter om växtplats, tidpunkt för skörd, torkning, förvaring m.m. Även läkemedel från djurriket finns med, t.ex. ormar, maskar, inälvor och exkrementer. Från mineralriket använde man antimon, arsenik, kvicksilver, alun och svavel. Papyrus Ebers innehåller också recept på kosmetika och parfymer, doftblandningar till rökelser att använda i templen. Många droger i Papyrus Ebers har fått täck-namn, därför att de egyptiska prästerna var rädda för att de hemliga recepten skulle avslöjas. Krokus fick heta ”Herakles´ blod”, och dill kallade man ”Blod av iris”. Där finns också ett recept från 2900 f.Kr. som visar att man kände till diabetes. Redskapen vid tillverkningen var i stort de samma som har använts fram till våra dagar.

Även hos grekerna var det prästerna som stod för läkekonsten, och man offrade också till läkekonstens gud, Asklepios. Det byggdes speciella tempel till hans ära, där behandlingar utfördes med religiösa riter och som avslutades med den s.k.”tempelsömnen”. Efter flera dagars fasta och välgörande bad fick den sjuke vila på en blodig päls från ett offerdjur. På natten väcktes den sjuke och fick sina drömmar tydda av prästen, som gav råd om livsföring och medicinering. Tempelsömnen lär ha haft stor effekt vid hysteri och neuroser. I Delfi fanns ett orakel, prästinnan Pythia, som också utförde drömtydning. Hon försatte sig i trans genom att andas in röken från örter.

I Grekland blomstrar läkekonsten runt år 500 f.Kr. Det var framför allt Hippokrates, läke-konstens fader, som skrev om kost och levnadssätt. Hans stora skriftsamling heter ”Corpus Hippocraticum” och består av ett 70-tal olika skrifter. Dessa sammanställdes i Alexandria ca 100 år efter hans död. Både Hippokrates, och hans föregångare Pythagoras, förespråkade ett sunt leverne, diet och motion, och detta resulterade i att man började se vetenskapligt på läkekonsten, och att medicinen utvecklades till en självständig vetenskap, gjord på iakttagelser. Hippokrates´ åsikt var att hälsan kan bibehållas endast om det är balans mellan de fyra sunda vätskorna i kroppen; gul galla, slem, svart galla och blod. Vid överskott av någon vätska töms den genom svettning, kräkning, lavemang eller åderlåtning. Han höll också mycket bestämt på tystnadsplikt och etiska principer. ” Det viktigaste är att inte skada”, var hans regel.

På 300-talet f.Kr. blev Alexandria världens medelpunkt även inom läkekonsten. Det var vid den tiden man började använda Antidotum Mithridaticum och Theriaca Andromachi. De var läkemedel som innehöll en mångfald örter och beståndsdelar. Antidotum Mithridaticum användes som motgift, antidot, mot andra gifter, och Theriaca Andromachi användes under mycket lång tid som universalmedel, främst mot djurbett men också som afrodisiakum. Theriaca innehöll en mängd örter och opium, och det tillverkades även i Sverige och användes här ända fram till 1870-talet då en ny giftstadga infördes. Man förbjöds att tillsätta opium vid tillverkningen, och vid 1900-talets början upphörde bruket av Theriaca.

Under kejsartiden i Rom, ca 100 f.Kr.-100 e.Kr. behandlades sjukdomar med enkla metoder, och genom offer och böner. Romarna var inte särskilt intresserade av läkekonsten, och det var inte ovanligt att rika familjer hade en egen s.k. servus medicus. Det var en grekisk slav som var läkekunnig. Orden apotek, bodega och boutique härstammar från grekiskans apotheke som från början betydde bod eller förrådsrum. Från denna tiden finns det också flera skrifter bevarade: ”De Medicina” av Aulus Cornelius Celcus var länge bortglömd men återfanns av påven Nicolaus V som lät trycka den 1478 i Florens. ”Historia Naturalis” skrevs av Gajus Plinius d.ä. är ett samlingsverk i 37 stora band. Han berättar på ett lätt och fantasifullt sätt om allt mellan himmel och jord, sagor och fabler, bl.a. om fabeldjuret enhörningen och om den värdefulla lo-stenen. ”De Materica Medica” består av fem böcker och är skriven av militärläkaren Pedanios Dioskorides. I dessa han har noga beskrivit och avbildat ca 500 olika läkemedelsväxter. Han tar även upp recept på droger tillverkade av bl.a. djur, oljor och modersmjölk. Hans läkemedelslära har varit en värdefull källa ända in på 1500-talet. En annan läkare var den grekiske Klaudios Galenos som hade stor framgång i Rom, där han var livläkare åt kejsar Marcus Aurelius. Han skrev åtskilliga skrifter om medicin, filosofi och pedagogik. Han vidareutvecklade också Hippokrates´ lära om humoralpatalogin, jämvikten mellan de fyra vätskorna i kroppen. Galenos tillverkade bl.a. piller, stolpiller, lavemang, salvor, plåster och hudkrämer.

När araberna tog över läkekonsten i början av 600-talet, infördes en hel del nya läkeväxter, kemiska läkemedel, t.ex. kvicksilver, och man kombinerade läkekonsten med stjärntydning. Det var framför allt filosofen och läkaren Ibn Sina, på latin Avicenna, som skrev om teologi, astronomi och politik. Hans medicinska verk som heter ”Canon Medicinae” , var det viktigaste verket för araberna under lång tid, och det är här man för första gången talar om att förgylla eller försilvra mediciner.

Att dessa läkarböcker från antiken och medeltiden har kunnat bevaras till eftervärlden kan vi tacka munkarna för. Innanför klostrets murar skrevs de gulnade pergamenten av och översattes från arabiska till latin. Förutom översättning, en mångsidig sjukvård och undervisning, odlade munkarna medicinalväxter i klosterträdgårdarna. På ritningar från örtagårdar vet vi att de odlade bl.a. kummin, fänkål, mynta, rosmarin, isop och salvia. Det var munkarna som gav medicinalväxterna heliga namn, t.ex. Kristi ögon, Kristi lans, Jungfru Marias sänghalm och Johannesört. Även nunnorna arbetade med medicin. Den heliga Hildegard skrev ett verk som heter ”Causae et Curae”, orsaker och botande kurer. Hon skrev också ”Physica”, som beskriver den tyska folkmedicinen, nyttoväxter, örter, grönsaker fruktodling, buskar och träd.

Redan under antiken var man övertygad om att naturen eller gudarna hade utrustat växterna med olika tecken beroende på vilka sjukdomar de kunde bota. Kristendomen ändrade inte på denna tro mer än att nu var det Gud som hade ordnat med denna vägledning! Denna lära kallas för ”Signaturläran”, och man menade att lika ska botas med lika -”simila similibus curantur”. Mot stickande smärta gavs tistel, mot gallsten och njursten fick man växter som vuxit bland stenar, växter som liknar hår var bra för hårväxten, blommor som ser ut som ögon gav skarp syn, slingrande smala rötter hjälpte mot ormbett, m.m.

Under 1500-talet infördes från Amerika till Europa många nya läkeväxter. Vi fick även kakao, vanilj, tobak och potatis, och veden från guajakträdet som ansågs bota ”franska sjukan” – syfilis. Guajakträdet fick senare namnet Lignum sanctum – det heliga trädet.

Vid denna tiden började man i flera länder i Europa trycka många medicinsk-botaniska verk – herbarier, som bidrog till att växterna blev mer intressanta att läsa om. Författare till dessa verk var läkare, som kallades botanikens fäder. I Sverige levde på 1600-talet Olaus Bromelius, läkare och författare till Sveriges äldsta lokalflora, ”Chloris Gothica”. Även i Finland utkom en flora, ”Catalogus Plantarum”, som skrevs av Elias Tillandz som var professor och läkare i Åbo. Något senare trycktes en annan sorts örtaböcker som beskriver hur slottsträdgårdarna såg ut under renässansen och barocken. De hade ofta stora vackra terrasser, lövgångar och fontäner.

Tiden efter reformationen i Sverige, när munkarnas läkekonst förbjudits, var människorna tvungna att vända sig till andra när de behövde medicin. Mer eller mindre seriösa kvacksalvare reste runt i vårt land och erbjöd sina universalmedel till allmänheten. Innehållet i dessa medel hölls oftast hemligt, men påstods kunna bota både pest och kolera. Förutom kvacksalvare fanns det ”kloka gummor” och ”kloka gubbar”, som botade både människor och djur. Folk reste långväga för att söka deras hjälp, och deras läkekonst var ibland en blandning av skrock, vidskepelse och verklig kunskap. De hade medicin mot allt från vrickningar, benbrott och hudbesvär, till reumatism och psykiska sjukdomar. De mest kända var Sven i Bragnum, Kisa-mor, Kungsbackagumman och Vingåkersgubben. De samlade örter och tillredde sina läkemedel själva.

År 1707 föddes blomsterkungen Carl von Linne´ i Småland. Hans kärlek och intresse för naturen följde honom genom livet. Studier i botanik, medicin och naturalhistoria ledde till disputation för doktorsgraden i Holland. Där skrev han ”Systema Naturae”, ”Hortus Cliffortianus”, två stora verk som förklarar det botaniska sexualsystemet, och där växterna är mycket vackert avbildade.

I början av 1800-talet inträffade något sensationellt inom läkekonsten. En tysk apotekare lyckades isolera morfin ur opiumvallmons mjölksaft. Detta var starten till forskningen om växternas verksamma ämnen, ”quinta essentia”, det femte elementet, något som den schweiziske läkaren Paracelcus försökte genomföra redan på 1500-talet. 25 år senare, 1828, framställde en tysk kemist föreningen urinämne, från ett rent oorganiskt material, något som man tidigare ansetts som omöjligt. Resultatet blev att nu behövde man inte gå omvägen via växten för att framställa medicin. Denna nya rena syntetiskt tillverkade medicinen var lättare att exakt dosera än växtmedicinen, vars verksamma ämnen ibland varierar i styrka. Man har också kunnat behandla sjukdomar som tidigare ansetts obotliga. Men man har även fått oönskade biverkningar av denna för människokroppen hårda kemi.

Trots att läkeväxterna trängdes undan av de nya syntetiska ämnena, och intresset för örterna minskade, finns det fortfarande växtdroger kvar på apotekshyllorna. Den gamla örtmedicinen har kunnat leva kvar parallellt med den vetenskapliga skolmedicinen. Intresset ökar idag, även bland forskarna som nu har helt andra möjligheter än tidigare. Läkeväxter är fortfarande mycket värdefulla i vår ständiga kamp för vital hälsa. Tusentals år av erfarenheter har gått i arv genom generationer.